även om jag helst ville smsa och säga kom inte, jag har säkert aids så jag skickar den på posten, lyckades jag just ta emot köparen av min soffa. nästa problem är att våga få hem den nya som stått ohämtad hos säljaren sen i september...
den där ologiska ångesten.
den är nästan värst. att ha tänkt med kräksjuka tankar på den här stunden sen i måndags. på lördag kommer dom på lördag kommer dom på lördag kommer dom. jag vet att det tar fem minuter sen är det över, jag vet att jag inte behöver göra nånting annat än att säga hej och ta emot min femhundring.
men ändå. taktfast.
på lördag kommer dom på lördag kommer dom på lördag kommer dom.
egentligen är det ett rätt talande exempel på hela livet.
för det gäller inte bara folk, även om det kanske är det allra jobbigaste, det gäller allt.
den här inre kampen pågår varje vaken sekund i varierande intensitet.
det är ett tillstånd som är svårt att förklara. det handlar inte om att jag inte vill. för det gör jag för det mesta. jag vill. så ofantligt mycket att jag borde kunnat bygga berg med viljekraft.
men att över huvud taget kliva upp ur sängen innebär en sån mental brottningsmatch att det är som om världen liksom spelar vattenpolo med mitt huvud nedtryckt under ytan.
och världen fuskar. tro mig. världen fuskar alltid.
så jag stannar helst här. nerbäddad.
samvetskvalen över allt jag inte tar mig för hugger hårt men väger ändå lätt i jämförelse med tanken på att behöva göra det. för märk väl. det är tanken på att göra något, inte handlingen i sig, som är det värsta.
jag somnar på kvällarna med en önskan om att slippa vakna.
inte för att jag vill dö. för det vill jag inte. inte alls.
jag vill leva mer än vad någon nånsin har förstått.
men sömnen är den legitima skyddsvrån.
den enda stunden där mitt huvud inte ställer mig mot väggen med en pistolmynning mot initiativförmågan och skriker - stilla!
211 dagar kvar.
