23.24

jag satt på tåget till flygplatsen och tänkte på vad jag skulle skriva när jag kom hem.
att jag antagligen skulle komma att nämna hur ont det gör att flyga med bihåleinflammation och hur gott det smakar med svenskt vatten efter två veckor med amerikanskt klorifierat gift.
hur skönt det var att sova i sin egen säng bredvid sin egen gris osv. osv.

det gjorde ont att flyga med bihåleinflammation.

sen landade jag på arlanda, mitt kort fungerar inte längre att betala med så jag får trixa runt för att tillslut lyckas köpa en flygbussbiljett via sms, lyckas köpa lite mos för min sista dollarsedel, precis hinna med anslutningsbussen på slussen och dra väskan hem de två kilometerna det är från busshållplatsen. hela tiden ekade det i mitt huvud, dricka vatten och sova. dricka vatten och sova.

mitt lilla hus ligger på ett litet berg, det är en väldigt, väldigt brant trappa med väldigt, väldigt många trappsteg som leder dit. hela vägen uppför, väskan dunkdunk, tankarna vattenvatten.
låser upp dörren, sätter på kranen. inget vatten.

ledningarna har frusit och pumpen går inte att starta.
tjohej och tack för det svenska vattnet.
jag gick ut och bröt av en istapp från taket och sög på i törstdesperation, sen somnade jag.

please note the nagellack, silvertår!

nu såhär tre dagar senare har vattnet fortfarande inte kommit tillbaka, istapparna är slut och jag flydde till min bror och ner i hans badkar. det är ett sånt där megastort som en nästan kan gömma sig i, bakom skum och höga kanter. där låg jag i två timmar innan jag kravlade mig upp och spolade lite vatten i köket, bara för att.

nu ska jag sova. jetlag och jag är såååååå tajta.
dessutom förlorade 49ers superbowl.