det är den här svårigheten med att ta sig utanför dörren.
att ta mig nånstans.
två treo och en samarin puttrar i glaset bredvid mig, ska svepa den och sen bege mig hemifrån.
jag ska träffa en vän jag varken sett eller ens pratat med på flera år.
en gammal klasskamrat, e, från tiden på folkhögskola.
min gris, som alltför väl känner till mina nojjor kring folk och tendensen att avboka, frågade mig nyss hur det känns. om jag är nervös.
men det är jag inte.
åren som gått, som brukar vara bergshöga hinder för min bekvämlighet, skapar den här gången snarare nyfikenhet på vad som hänt sen sist.
folknojjan finns där. känslan av att sängen trots allt är det tryggaste, där ingen behöver se hur ful och gammal jag har blivit. den finns och den är stark.
det unika är känslan av att e inte bryr sig om det där. hon har sett mig i det trasigaste, det smutsigaste och det fulaste och vi har skrattat trots det.
ett helt fucked-up år skapade en känsla av trygghet som inte ens nya psykbryt och år isär kan bryta ner.
det är bortom ord-stort för mig och jag kan inte beskriva det på något bättre sätt än kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar