men jag bröt en lilltå när jag var och hälsade på hos en vän för två veckor sen.
halkade i trappan och medan kroppen rutchade neråt så stannade tån kvar i trappräcket.
jag är rätt van vid tåbrytningar, gör det lite då och då eftersom jag tydligen hoppade över det där normala utvecklingssteget att lära mig gå ordentligt och istället fortfarande mest ramlar fram.
jag har lidit i tystnad ( ;-) ) och sakta, sakta har det gjort lite mindre ont för varje dag. tills igår. började kännas som att någon kanske borde titta på den ändå, trots att det aldrig görs nånting åt trasiga tår. men jag var lite för trött och sov hellre.
sen kom idag. idag känns det värre än när jag precis ramlat. kan inte stödja på foten över huvud taget.
ringde sjukvårdsupplysningen och fick rådet att ändå söka upp en lättakut med röntgen för att få tåjäveln (mitt uttryck, inte sjuksköterskans) undersökt.
nacka närsjukhus har en sådan lättakut och ligger inte mer än en kort bussresa bort. på hemsidan står klart och tydligt att de vill att en ringer innan besök och meddelar sin ankomst. läst och gjort. telefonfobikern tog återigen upp luren och ringde närsjukhuset bara för att bli kopplad...
... till sjukvårdsupplysningen?!
denna gång en ny sjuksköterska som absolut inte tyckte att det vore nödvändigt med en titt på en gammal skruttig tå, närakuten skall jag absolut inte till och om jag verkligen, verkligen var angelägen om att få den kollad fick jag väl boka en tid på närmaste vårdcentral.
jaha.
det känns skönt med enhälliga råd.
ibland är det fan bättre att tänka själv.
nu tar jag min tå och linkar iväg till ett café för en kopp kaffe.
det är säkert ändå bara hittepåont för att jag skall slippa springa hammarbybacke med människor jag inte känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar