23.30

jag har en hel del nojjor och issues.
minst sagt.
en av de jobbigare, för både mig själv och omgivningen, är hypersensitivteten. när jag är vaken är jag allt som oftast på helspänn (även om det för andra kan verka som motsatsen) men ibland går det steget längre och ett eller flera av mina sinnen sätts på ultraturbomode.
"this one goes to eleven"
det kan vara lukter, känslor eller ljud. egentligen vad som helst och det får mig att bli liksom alldeles krullig av skrynklande obehag inuti. får mig att skrika rakt ut eller att gå in i zombiemode och behöva vagga framåtillbaks i bästa gökboet-anda.

det är som att alla normala intryck blockeras och det enda jag kan se, höra eller känna är en enda sak. det hade varit jobbigt nog om den där saken, triggern, var konstant. om jag alltid freakade ut av knäckebrödssmulor till exempel. så är det inte. det kommer och går utan någon tillstymmelse till logik, vissa triggers stannar längre andra uppstår bara en gång. en del saker klarar jag inte alls i flera år för att sedan helt plötsligt hantera hur bra som helst. det är lite som lotteri med vinst varje gång, bara det att lotterna är tio gånger dyrare än värdet av vinsten.

just nu är lukten av kikärtor en av mina värsta.
jag hatar kikärtor. lukten. den äckligt unkna, söttjocka lukten som sprider sig som svampsporer genom alla försök till distraktion. det enda som kan snurra i huvudet är kikärtorkikärtorkikärtor och om jag kunde skulle jag samla all världens kikärtor och bränna upp dom på bål. helst efter lång, utdragen tortyr.
vem uppfann kikärtan och varför??

en annan trigger är ojämnheter. oplanerad oregelbundenhet. som noppor på kläder eller plitor på hud. jag kan plocka mig själv, och andra, sönder och samman i desperat jakt på släthet. ofta märker jag inte själv vad jag gör förrän någon kommer och avbryter. går konstant runt med sår, sönderbitna nagelband och blödande hjärta. i samma kategori finns håret. hår mot huden. hår som trillar längs med ryggen eller som stöter till kinden av en förbipasserande vindpust.
hemma har jag min "galenhatt",
 aka nederdelen av en avklippt tshirt,
lindad runt huvudet för att undkomma hårhelvetet.
det fungerar sådär men ger i alla fall något liknande sinnesvila.

ibland känns min gris mer som barnvakt än som sambo
och jag är full av beundran och tacksamhet över att han
och andra runt omkring mig står ut. jag hade lämnat mig för länge sen.
jag har dock en obehaglig tendens att följa efter när jag försöker.

galenhatt och tejpade (bitskyddade) fingrar!

nu ska vi spela spel. en stesolid, en galenhatt och en gris.
så går världen vidare.