21.01

när jag var på väg hem nyss blev jag omsprungen av en relativt ung kvinna.
det i sig är inget anmärkningsvärt, jag är inte direkt den snabbaste sköldpaddan i lådan,
men vad som hände sen var det...
hon stannade helt plötsligt upp, skakade lite på sig som för att bli av med en obehaglig känsla, fortsatte några trevande steg framåt och gjorde sen en plötslig u-sväng tillbaka till mig.
- jag vet att det här låter knäppt, var det första hon sa.
- jag vet att det här låter knäppt men jag är tvungen att säga det ändå. jag är inte särskilt religös men gud älskar dig. även om du inte tror det själv så har ditt liv ett syfte och gud vill att du ska leva. du måste leva!
sen gav hon mig en fist bump och sprang vidare.
jag stod kvar.
jag är inte heller särskilt religös.
visserligen är jag prästdotter och uppvuxen med en helig barnatro på fadern och sonen och tjofaderittan men den gamla övertygelsen har fått sig några ordentliga törnar efter vägen om en säger så...
jag tycker att kyrkan i mångt och mycket är en jäkla skitinstitution och religösa i bästa fall dumma i huvudet, i sämsta fall intoleranta rikspuckon. alldeles för mycket blod på deras händer och jag är definitivt inte lika tolerant som jesus mot gamla syndare.
men ändå.
ändå rörde det här mig.
jag har vaknat upp varje morgon under större delen av mitt liv med en känsla av att jag önskar att jag sluppit. vaknat med en önskan om att vara död.
ibland bara i bakgrunden, som ett irriterande sandkorn i sängen. ibland lika tungt och påtagligt som om en elefant hade suttit på bröstet. olika intensitet, seriositet och påtaglighet.
men alltid, alltid där.
jag känner mig inte särskilt annorlunda nu, tror inte att jag kommer vakna som en ny människa, med en annan känsla, i morgon.
men nånstans tror jag ändå att hon kanske har rätt.
att jag måste leva.
inte för att gud vill det,
inte för att gud vill det, utan för att en vilt främmande människa tog sig tid att säga det till mig!
tack.