21.57

det finns så mycket som gör ont så att det skär inuti.
vandra på glas och inte vilja kliva upp ur sängen.
att känna sig sviken utan att ha en aning om vad det skulle vara för svek.
att vara rädd. livrädd. dödrädd.
att bli besviken på tredje säsongen orange is the new black.
att vilja gråta men faktiskt inte orka mer.
vätskebrist i alkoholreserven!

14.24

idag har jag inte utfört min plikt.
däremot har jag utnyttjat den RÄTT miljoner människor dött för att ge mig.
det är en enda dag var fjärde år.
rättigheten,
inte skyldigheten.
den rätten tar slut ikväll.
det gör däremot inte plikten och skyldigheten.
plikten att göra det mesta och det bästa med det jag har att ge.
skyldigheten att inte utnyttja det enbart för egen vinnings skull utan för en bättre värld,
för alla.
politik handlar inte om tredje söndagen i september var fjärde år.
politik är vardagen. vardagen är politik.
det är inte svårt. det är att leva. och känns det ändå krångligt finns det en enkel tumregel.

av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

inte i röstlokalen idag,
inte om fyra år.
varje andetag du tar. varje blick du möter.

solidaritet.

22.35

vi är hemma igen.
jag har tvättat idag.
annars känns tiden mest som en maläten ström av ingenting.
på måndag fyller jag 30 så nåt måste det ändå vara som rinner förbi.

10.25

ibland tror jag att min brist på tidsuppfattning och oförmåga att passa tider enbart är en ursäkt för att få öva på andra färdigheter.

manipulation till exempel.

eller för att vara lite mer konkret, övertala sj-personalen att låta mig åka med det något senare och mycket dyrare tåget OCH få pengarna tillbaka för det tåg jag missade.

- jag får egentligen inte göra såhär men okej, jag gör ett undantag för den här gången.

kan höra den frasen hur många gånger som helst utan att tröttna!

level up på persuasion!

jojo, klockan är bara 10 och redan övas det på positivt tänkande och fokusering på the good things in life! var ska detta sluta?

15.55

det är som hade jag en sjö av tårar instängda djupt inom mig.
där luftfuktigheten är så hög att det ständigt verkar regna.
en plats som inte når till tårkanalerna, det som kan gråtas ut bor nån annanstans.
det hade varit lätt, men inte sant, att kalla det den onda källan.
men här finns ingen ondska. inte någon ilska, rädsla eller sorg.
här finns bara bottenlöst svart vatten som vägrar lämna min kropp.
som i strid kämpar jag mot insikter, omvärld och självmedvetenhet.
som i strid flyttas frontlinjen fram och tillbaka, ger mig bra och bättre dagar.
men ingenting kan ändra faktum.
jag drunknar inifrån.

14.36

känslan av att vara en skalbagge på rygg i ett vattenglas.
vänta på medicinen som inte verkar.
och så tanken på att behöva dricka upp vattnet.

10.43

saker du inte vill höra två byggarbetare utanför ditt hus diskutera;

- det känns inte bra att göra såhär, jag gillar det inte.
- nä nä, men nu är det bestämt att det ska vara så.
- jo, fast det blir vi och inte dom som får betala när det rasar och nån dör...

22.07

hur får en in det i sitt huvud?
aldrig mer.
så många aldrig mer.

19.00

det går inte att skicka sms till nån som inte finns här längre.
jag vet det.
jag vet det men jag försökte ändå.
det gör för jävla ont att inte få nåt svar på det försöket.

12.57

helvete. jag tror det är djur i min blomma.

21.52

nej.
jag tänker inte sätta på mig en behå under linnet när jag går en kvällsrunda runt huset med en kissennödig hund. det är varmt och jag skiter i om du ser konturen av mina bröst.
och nej.
jag tänker inte raka mig för att du ska få lättare att koncentrera dig på instruktören, snarare än mina armhålor, under vattengympepasset vi båda deltar i.
nej.
jag tänker faktiskt inte ens ta mig vare sig tid eller energi till att förklara varför, för om ni seriöst inte fattar det själva är det fan inte min uppgift att vara en ständigt tillgänglig levande instruktionsbok for dummies.

må ni brinna i helvetets alla eldar och plågas av göteborgs fuktiga försommarvärme medan jag istället riktar fokus på att skriva arga inlägg om er på min blogg!

23.06

jag älskar ljudet gurkan gör när hon krypit nära, nära med sin lilla kropp, får en arm omkring sig och så bara andas ut i en nöjd suck.

gurkan älskar ljudet av allt som kan tyda på att det snart blir mat.

vi kompletterar varandra så att säga...

21.01

när jag var på väg hem nyss blev jag omsprungen av en relativt ung kvinna.
det i sig är inget anmärkningsvärt, jag är inte direkt den snabbaste sköldpaddan i lådan,
men vad som hände sen var det...
hon stannade helt plötsligt upp, skakade lite på sig som för att bli av med en obehaglig känsla, fortsatte några trevande steg framåt och gjorde sen en plötslig u-sväng tillbaka till mig.
- jag vet att det här låter knäppt, var det första hon sa.
- jag vet att det här låter knäppt men jag är tvungen att säga det ändå. jag är inte särskilt religös men gud älskar dig. även om du inte tror det själv så har ditt liv ett syfte och gud vill att du ska leva. du måste leva!
sen gav hon mig en fist bump och sprang vidare.
jag stod kvar.
jag är inte heller särskilt religös.
visserligen är jag prästdotter och uppvuxen med en helig barnatro på fadern och sonen och tjofaderittan men den gamla övertygelsen har fått sig några ordentliga törnar efter vägen om en säger så...
jag tycker att kyrkan i mångt och mycket är en jäkla skitinstitution och religösa i bästa fall dumma i huvudet, i sämsta fall intoleranta rikspuckon. alldeles för mycket blod på deras händer och jag är definitivt inte lika tolerant som jesus mot gamla syndare.
men ändå.
ändå rörde det här mig.
jag har vaknat upp varje morgon under större delen av mitt liv med en känsla av att jag önskar att jag sluppit. vaknat med en önskan om att vara död.
ibland bara i bakgrunden, som ett irriterande sandkorn i sängen. ibland lika tungt och påtagligt som om en elefant hade suttit på bröstet. olika intensitet, seriositet och påtaglighet.
men alltid, alltid där.
jag känner mig inte särskilt annorlunda nu, tror inte att jag kommer vakna som en ny människa, med en annan känsla, i morgon.
men nånstans tror jag ändå att hon kanske har rätt.
att jag måste leva.
inte för att gud vill det,
inte för att gud vill det, utan för att en vilt främmande människa tog sig tid att säga det till mig!
tack.

21.42

jag har kroppshår.
punkt.

22.22

det luktar svagt av liljekonvalj och syren när jag och gurkan går på kvällspromenad här i göteborg.
hon kräks, jag svettas och ingen av oss tycker särskilt mycket om att duscha.
kylskåpet brummar lika mycket när vi kommer in som när vi gick ut,
jag kan fortfarande inte skilja på de och dem och längtan ligger alltjämt längre fram.
ingenting försvinner, allt finns kvar.
samtidigt som allt är främmande och annorlunda är tröttheten konstant.
jag trängtar i mina kläder och ut bland folk, som förr fast nu.
som något nytt och välbekant.
som lukten av liljekonvalj och syren, fast utan svett.
jag vet inte vad det är jag vill men jag vill det nu!